5 - 5

Fredrik Rumin jublar efter det sena 5-5-målet mot IFK Göteborg. Foto: Mikael Josefsson

“Den största futsalmatchen någonsin i Sverige!”. Så löd snacket inför derbyt mellan IFK Göteborg Futsal och GAIS Futsal i söndags. För mig som regelbundet går på futsalmatcher var detta verkligen upphetsande. Ett derby. I Scandinavium.

På vägen till Scandinavium möttes jag av årets första snöflingor. De virvlade runt i den friska Göteborgsluften som om de kände på sig att en festival av känslor snart skulle utspela sig på ett parkettgolv i närheten. Inför 2500 åskådare. Några barn låg och gjorde änglar i snön. Änglarna… Jag väntade tills barnen gått iväg innan jag raskt suddade ut dem.

Väl på plats ökade pulsen. Klackarna var redan igång, och spelarna var inte ens på planen ännu. Till och med IFK-klacken skanderade “GGG-AAA-III-SSS”, följt av något obegripligt mummel. Detta applåderades varje gång förtjänstfullt av GAIS-klacken. Kul när två klackar kan samarbeta på det viset.

De 2500 personerna på plats i Scandinavium innebar ett nytt svenskt publikrekord för futsal. Fantastiskt roligt!

Jag har träffat en helt underbar tjej. Vi dejtar, kan man säga. Hon är från Västerås och håller på VSK i fotboll, men i futsal har hon ännu inget favoritlag. Hon satt jämte mig i Scandinavium och sa att hon skulle bestämma sig efter matchen vilket som blev hennes lag. Detta gjorde mig om möjligt ännu nervösare. Det vore verkligen förj*vligt om det blev IFK Göteborg, för jag gillar henne starkt.

Hur som helst...

Rätt som det var stod spelarna redo att starta matchen, och hjärtat slog nu i rekordfart. Jag skrek ut “GAAAAAAIIIIISSSS!!!!”. Som ett primalskrik. Sen var matchen igång. IFK Göteborg Futsal fick snabbt ett grepp om matchen. IFK:s välmeriterade Mathias Etéus såg livsfarlig ut till en början, och lyckades redan efter tre minuter sätta dit ett ledningsmål för de blåvita efter att ha stulit bollen av GAIS i uppspelsfasen. Satan också! En riktigt jobbig inledning.

Matchen jämnades ut efter detta, och GAIS Futsal visade upp flera vackra kombinationer. IFK har många erfarna futsalspelare, och de visade upp ett lite större lugn än GAIS i första halvlek. De grönsvarta spelarna visade dock en bättre kämpavilja, och när kapten Andreas Palmquist glidtacklade en blåvit framför en euforiskt gapande GAIS-bänk fick jag faktiskt lite gåshud. Kvitteringen skulle också komma. Tobias Nilsson slog en lång passning upp mot Carl-Oscar Andersson som iskallt släppte bollen mellan benen, vilket ställde IFK:s målvakt fullständigt. Bollen rullade rakt in i buren, och ställningen var utjämnad. Dock bara för en minut.

Ett långskott ställde GAIS-målvakten Adam Gustafsson, och IFK var åter i ledning. Satan också! 2-1 till IFK Göteborg, och detta resultat skulle stå sig halvleken ut.

Andra halvlek skulle bjuda på mycket futsalgodis, även om den började olyckligt ur en grönsvart synvinkel. “Änglarna” utökade sin ledning direkt. 3-1. GAIS skapade många lägen, men skärpan var inte riktigt där. Istället kom det fruktade 4-1-målet. “Är detta början på en kollaps?”, hann mitt pessimistiska GAIS-hjärta tänka. Men tänk så fel jag hade. Ty här påbörjades inte en kollaps, utan snarare en REDAN KLASSISK COMEBACK!

Håll i er…

Carl-Oscar Andersson och Rasmus Andersson tog tag i taktpinnen. Samma efternamn, men inte bröder.  4-2-målet var en elegant klackframspelning från Carl-Oscar till Rasmus som kyligt petade in bollen. 4-3-målet kom efter en frispark där Rasmus spelade fram Carl-Oscar som styrde in reduceringen. 4-3. Nu är vi med. NU ÄR VI MED GUBBAR!

GAIS-klacken ökade nu volymen. Så magiskt. Det small ordentligt i duellerna. “FRISPARK!!! DOMAAAAARN!”, gapade jag. Högt och aggressivt, men med stor respekt för domarna som i denna match gjorde ett utmärkt jobb.

IFK utökade här ledningen till 5-3, vilket innebar att jag till viss del började tappa tron. Men det gjorde i sanning inte våra grönsvarta atleter!

Spelarna kämpade frenetiskt, och gick in med hela sitt hjärta i varje situation. Med sex minuter kvar klev Fredrik Rumin in som “joker”, dvs. En utespelare med väst som ersätter målvakten för att sätta extra press framåt. Detta skulle ge resultat ganska omgående. Dennis Axelsson, som vi lärt känna som en vass målskytt, valde denna gång att agera framspelare istället. Amaro Nyass tog emot passningen med sulan innan han vackert tåpajjade in den livsviktiga reduceringen. 5-4.

GAIS fortsatte sin press, och de blåvita såg klart skärrade ut. GAIS fick med bara en minut kvar en dunderchans. Öppet mål. Men det blev miss. Utanför. En GAISare framför mig vände sig uppgivet om.

“Man får bara en sådan chans. Det var det. Det är slut, över. Det var sista läget. Det var chansen vi fick. Skit också. I hate this.”

Men lika tufft som det kändes då, lika underbart skulle det kännas bara en kort stund senare.

Vi inbitna GAIS:are minns ett antal klassiska grönsvarta fotbollsmål. Ivan Ottordahls kvalkanon mot Mjällby 2003, Henrik Perssons nickmål mot Kalmar FF 1999. Eyjolfur Hedinssons avgörande derbymål 2008. WAGSLEY mot BP 2015… det finns många.

Men det första riktigt klassiska målet för GAIS Futsal kom med 48 sekunder kvar av detta derby.

GAIS pressade desperat. Med tom kasse, och GAIS-klackens sång i ryggen slet man sig igenom varenda liten duell. Slitet resulterade i en hörna. Denna slogs kort till Amaro Nyass, som med uppfälld krage a lá Eric Cantona ställde sig med sulan på bollen. Klockan tickar. Fredrik Rumin, med lila joker-väst på sig, smyger fram på vänsterkanten. Han är fri. HAN ÄR FRI! Amaro Nyass hittar honom med en perfekt avvägd passning. Rumin laddar. Tiden står stilla. Allt går i slowmotion. Bam… ett avslut på ett tillslag. Mellan ett par blåvita ben… förbi en blåvit målvakt… och in i ett blåvitt mål. Mål. MÅL! MÅL!!!!! DET ÄR KVITTERAT!

Festen i GAIS-klacken är total. Faktum är att jag just nu sitter och skriver detta med gåshud av blotta tanken på det.

Rumin hoppar över reklamskyltar, börjar klättra upp till oss i GAIS-klacken. Fullständig eufori. THIS IS FUCKING GAIS FOR ME!

Matchen slutar 5-5 efter en sanslös upphämtning av grönsvart. Poängen är också lagets första för säsongen, efter en knackig inledning. Otroligt, otroligt viktigt. Jag kysste min nya flickvän för första gången offentligt. Jag kysste henne länge. Hon kysste mig tillbaka. Vilken underbar känsla.

Jag höll om hennes varma kinder och ställde henne frågan jag länge velat fråga…

“Så… vilket futsallag håller du på nudå?”

Hennes ögon glittrade. Gröna ögon. Med svarta pupiller.

“Jag håller på GAIS Futsal”.

Tack, grönsvarta atleter.

Tills vidare,

J-P Grönwald